Historik

Vindrutetorkaren 100 år! / Isnix 30 år!

Mary Anderson uppfann vindrutetorkaren 1903.
Det ska vara en kvinna till en så stor uppfinning! Då, 1903, hade man förstås samma problem med regn och snö på vindrutan som idag. Då gällde det inte bilar i så hög omfattning. Nej, det handlade om spårvagnar. Mary tyckte inte det verkade praktiskt att föraren av spårvagnen måste stanna ganska ofta för att göra ren vindrutan från snö.
Inte heller verkade det särskilt säkert att sticka ut huvudet genom sidorutan för att försöka se trafiken framför spårvagnen.
Ganska snart började hon skissa på en anordning som skulle hjälpa förarna att hålla vindrutan ren. Hon fick patent på den 1903.


Men det blev ingen succé. Hennes uppfinning glömdes bort.
Men bilindustrin i USA hade nu börjat ta fart och bara 12-13 år senare ökade behovet av någon anordning som höll rutan ren.
Affärsmannen John R Oishei råkade ut för en olycka med en cyklist, på grund av dålig sikt. Det fick honom att vilja göra något åt saken. Nu fanns det några tillverkare av vindrutetorkare som liknade Mary Andersons uppfinning. John valde ut en av dessa som möjlig lösning på problemet. Det blev starten för Tri-Continental Corporation. Vi känner det idag som TRICO. Det företaget grundades 1917, och kan väl därmed anses som den händelse som startade utvecklingen av dagens moderna vindrutetorkare.


Utvecklingen går vidare!
1986 såg Ingemar Friare, som då körde lastmaskin på en timmerterminal i Orsa, att det var stora bekymmer med is och snö på timmerbilarnas torkarblad. Han startade då utveckling av vad vi idag känner som ISNIX torkarvärmare.
I januari 1987 fick jag, Isnixjanne, höra talas om dem och började snabbt att sälja dem till slutkund, Vägverket och inte minst lastbilshandeln.
Därmed är det faktiskt 30 år jämnt sedan Isnix genombrott på marknaden. 1989 köpte jag alla rättigheter och maskiner för att tillverka Isnix. Materialet i själva värmemanteln var på den tiden koppar, vilket upplevdes som tungt. Men Isnix löste ett problem så marknaden fortsatte att svälla.

 1997 utvecklade jag en metod att tillverka Isnix i aluminium. Vikten på torkarbladet minskade därmed till 1/3 av den ursprungliga vikten, och förmågan att överföra värme är faktiskt bättre med aluminium. När Isnix utvecklades, i mitten på 1980-talet, hade nästan alla lastbilar samma torkarblad. Idag är det inte så. Nya typer av spolarmunstycken till exempel har gjort torkarbladen mer effektiva. Det anpassar vi förstås Isnix till. Vilken blir nästa stora innovation inom området?